Sjukvecka...
Helvetes vecka
ersättning? nej, jag är ju frisk
tillväxthormon, bra eller dåligt??
Svar på mrt
Igår blev det mest snack med läkare och imorse var det en jobbig provtagning.
skulle vara där 7.30 för att "vila" en timme innan dom skulle göra en tillväxthormonkurva! vilket innebär provtagning varje kvart i tre timmar, samt en massa andra prover under tiden.
Jag tappade räkningen vid 28 rör blod...
Hur som haver så började jag må lite dåligt i och med att dom sprutar in ett medel i mig (som man skulle bli röd i ansikitet av), så jag fick även lågt blodtryck vilket resulterade i ett blodtrycksfall... gick dock över ganska snabbt, men med lite småskakiga ben fick pontus hjälpa tant på toa.. haha.
Sen när jag var klar och, äntligen(!) skulle få frukost (var fastande sen 24 igårkväll), så kommer läkarna och vill prata med mig innan jag blir utskriven. Fick reda på att alla provsvar inte hade kommit ännu, men att mina röda blodkroppar inte riktigt var okej, så dessa prover fick tas om och sen får man ett brev på posten... ska även börja injicera tillväxthormon.. sprutor i magen en gång om dagen (jippi!! ja som älskar sprutor)..
Hur som haver så spelade ingenting roll idag, det enda viktiga för mig var att JAG INTE HAR NÅGON TUMÖR KVAR I SKALLEN!!!! En lyckans dag skall jag säga er! Kände ju på mig att det fanns en bit kvar och att sommaren skulle vara förstörd, men nu vände det och jag ska ha den bästa sommaren i mitt liv!!
Så nu ska jag ställa mig i köket och baka lite, med ett leende på läpparna :)
Ses och hörs
Hjärntumör del 7 Synen
~~~
Jag åkte in och ut på röntgen, både MRT (magnetröntgen) och vanilg CT-röntgen. Allting visade bra efter op och det kändes skönt. CT:n gjordes för att kolla att det inte blev någon hjärnblödning efter op. Prover togs hela tiden och allting blev bättre och bättre. Jag kunde gå utan ställning, även om det gick väldigt sakta. En sak kunde jag dock inte släppa, min syn. Hur fan ska jag, 21 år gammal, överleva med den här synen. Tankarna snurrade, ska jag inte kunna köra bil? ska jag inte kunna jobba? VAD HÄNDER?
Fick iallafall en tid hos ögonläkaren för att kolla svullnaden på mina synnerver. Det visade sig att höger synnerv var svullen 4 cm och vänster 9 cm. Svullnaden uppkom pga att kirurgen har fåt lyft synnerverna ca 1 dm för att få ut cysta och tumör. Därav fick jag en bestående skada på synnerven som gör att jag ej ser åt sidorna.
Iallafall gick allt så bra tills jag fick just den där tiden hos ögonläkaren. Jag var väldigt nervös för vad han skulle säga. Synen ändrade sig varje dag, så ibland såg jag mycket och ibland nästan ingenting alls. Vide den här tiden hade jag även dubbelseende. '
När jag kom in till läkaren kollade han runt i mina ögon. Han hade även med sig en läkarstudent som fick "öva" på mig. Jag frågade hur det skulle bli, om jag skulle få tillbaka synen helt. Svaret jag fick var att det skulle ta upp till ett halvår - år innan man helt säkert visste hur det skulle bli. Dock så trodde han inte att det skulle bli så mycket bättre än vad det var och han trodde även att jag aldrig mer skulle få köra bil. Jag frågade hur vi kunde lösa dubbelseendet, för det borde man ju kunna göra nått åt. Han sa att jag evenuellt kunde få glasögon mot det men att det inte alls fanns nå garantier för att det skulle gå och lösa.
När jag kom ut därifrån och upp på avd igen så bröt jag ihop fullständigt. Det var en av dom få gångerna jag grinade under tiden på sjukhusetl. Allt som jag samlat på mig under veckorna jag varit där som inte kommit ut tidigare kom precis då. Jag grinade och grinade. Jag ansåg att jag lika gärna hade kunnat dött på opbordet, för det hade inte spelat någon roll om jag ändå skulle bli så här....
Nu i efterhand tycker jsg inte det är så farligt längre. Jag har lärt mig att leva med det och det gjorde jag ganska fort. Eftersom kirurgen sa att; Du blir som du är när du vaknar! Och jag ser MYCKET mer än vad jag gjorde då kan jag säga. Så jag har redan gått emot alla odds där. Även att jag nu inte har nå dubbelseende längre! Så jag är nöjd att jag lever och som jag brukar säga... Jag ser det jag behöver se! :)
Här såg jag inte mycket...
Hjärntumör del 6
Kom ihåg att lyssna på filmen längst ner!! :)
~~~~
Jag hade mycket tok för mig på sjukhuset. Nere på NIMA gick jag på morfin och citodon (säkert nå mer).. blev dock allergisk mot det sistnämnda. Så innan jag fick komma upp på avd så fick jag en liten morfintablett istället och som jag inte kände av speciellt mycket eftersom jag gick på en massa annat. Så när jag sedan kom upp på avd så försökte sköterskan proppa i mig citodon, men jag sa att jag faktiskt var allergisk och skulle ha den där lilla morfintabletten. Sköterskan gjorde som jag sa och gick och letade upp "min" tablett. Skönt att äntligen bli av med huvudvärken tänkte jag... Ja hej du!
Det började med att jag tappade känseln i mina ben, sen gick det uppått och det sista jag kommer ihåg av den historien är att allting snurrar och att jag bara yrar. Som tur är har Pontus spelat in detta så ni kan lyssna på filmen längst ner på sidan! Den är rolig att lyssna på idag, men jag fick höra efteråt att jag däckade i fyra timmar efter pillret och när jag väl vakna mådde jag illa som en gris. Sen kan jag säga att det blev inge mer morfin för mig, jag tog det säkra och gick över på alvedon! :)
Efter den här natten hade jag en sån sjukt verklig dröm (förmodligen hallucinerade jag). Det är svårt att förklara men jag ska försöka. Jag drömde att när man somnade på sjukhuset så blev man ivägkörd till en annan avd, och där fick man välja om man ville sova vidare eller om man ville hjälpa dom andra att sova. Jag kommer ihåg att rummet var som en enda stor aula, fast det hängde vita skynker överallt och det var fullt med sjukhussängar. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätte jobbigt att bli ivägkörd för man visste liksom inte var man var någonstans, om man var på rätt avd.
När jag väl vaknar upp ur drömmen (hallucinationen) så hade jag en lapp ovanför huvudet som det stog - uppvaket, plats 8- Jaha, tänkte jag.. det var där jag låg. Så när sköterskan kommer in och ska väcka mig så är jag så förvirrad så jag frågade henne
- Ska jag kliva av här och äta frukost, eller ska jag åka vidare?
Hon skrattar till och säger:
- Näe, du ska kliva av här!
Jag ringer in till Pontus och berättar att jag tycker det är så förvirrande hur dom håller på och kör runt oss på nätterna så jag vet inte om jag är kvar på samma avd. Pontus funderade säkert om jag har fått en hjärnskada...
Pontus kommer iallafall in och frågar hur fan det är med mig. Bra, tack, säger jag, Men jag tillägger även att de är så jobbigt det här. Den här "drömmen" ältade jag i flera veckor. Jag kunde inte släppa den, den var så jävla verklig! Och jag försökte förstå att e bara var en dröm, men det gick inte! Nu i efterhand har jag dock förstått att det var en hallucination av alla mediciner..
Pontus inspelning..
Hjärntumör del 5
~~
När jag vaknar ifrån op så börjar jag med att skälla ut min läkare för att jag har en ttofs kvar på huvudet. Jag hade bett honom att raka hela så att det blev jämnt när det skulle växa ut. Men nu i efterhand är jag glad att han inte lyssnade på mig!
Det jag kommer ihåg precis efter op är att jag är törstig som fan men inte får dricka. Det ENDA dom ger mig är saftsooppa? Vem fan vill ha saftsoppa när man är skit törstig? Osmarta jävlar, ge mig mjölk... Det andra jag kommer ihåg ifrån NIMA är att det inte fanns någon larmknapp att trycka på. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var skitjobbigt att skricka hejvilt varje gång man hade något man behövde hjälp med. Och eftersom jag var van att bli servad ifrån avd så skrek jag hela tiden efter hjälp.
Ett hemskt minne jag har därifrån var när mamma och Mats kom in och hälsade på. Jag satt upp och höll i en blodpåse som sköterskan hade gett mig. Dom hade sagt till mig att vi skulle ta av dränaget (slangen) jag hade i huvudet. Jag var groggy och fattade ingenting. Jag frågade istället om det gjorde ont och vi till svar att det inte skulle kännas. Jag tackar gudarna att jag var yr i huvudet och inte fattade, för FY FAN vad vidigt och jävlar vad ont det gjorde. Fick även reda på senare att det var en praktikant som hade gjort det på mig.... tur mamma lät mig va en försökskanin....
När jag väl hade blivit lite piggare kommer jag ihåg att jag tyckte allting var skitjobbigt. Man låg som ett jävla kolli utan tv och helt ensam. Det var så fruktansvärt tråkigt så jag tjatade och tjatade för att få komma upp på avd igen. Till slut kom dom och hämtade mig och lyckan som infann sig då, ja den går inte att beskriva! Vill även passa på att säga att jag hade underbar personal som tog hand om mig på NIMA. Trots att jag var en arg och bitter människa så är jag väldigt tacksam!
Väl uppe på avd så tänkte jag att fy fan vad skönt att äntligen vara fri! Vilken lycka att kunna titta på tv, gå runt som jag vill och få ta emot besök hela dagarna! Därför tänkte jag passa på att ta min gåställning och knalla runt, bara för att jag kunde. Reser mig upp och upptäcker att mina ben inte fungerar som dom ska. Lägger mig ner i sängen och grinar förskräckt för att jag inte längre kan gå och kommer hamna i rullstol.
En söt sköterska kommer in till mig och pratar med mig lungt och säger att vi inte ger oss förns jag kan gå själv. Så vi kämpar på och till slu kan jag gå alldeles själv med gåställningen. Överlycklig rusar jag fram och tillbaka i korridoren, bara för att jag kan! Dock fanns det ett litet problem, den förbannade katetern. Jag kunde inte sitta,jag hade ont när jag gick och det kände som om jag var kissnödig hela tiden. Då fick jag höra att min rumskompis fick ta bort sin när hon kom upp ifrån NIMA, så jag frågade om dom även kunde ta min. Fick till svar att dom var på lunch och att jag fick vänta några timmar. Ett psykfall som jag är så ställde jag mig och skrek allt vad jag hade i korridoren på avd och grinade. Jag lossades att jag hade kissat på mig och då ÄNTLIGEN fick jag hjälp och dom tog bort den. (trots lunchen!) Och det vill jag lova mina vänner, att innan någon någonsin får på mig en kateter igen så får dom använda våld!
Eftersom att avd var överfull så fick inte Pontus sova med mig. Det fanns dock en "skrubb" där han sov i alla veckor jag var kvar! Världens bästa kille!!
Familj och vänner kom och hälsade på mig så att jag kunde fördriva tiden. Desto piggare, desto tråkigare. Och i och med att jag knappt såg någonting och även såg dubbelt så kunde jag inte kolla på tv och inte läsa tidningar som alla andra... fick heller inte lämna avd pga epilepsirisk..
Dock fanns det annat som roade en... Vi hade en dam på avd som är ifrån samma kommun som mig. Lite gammal och lite yr. Hon var in och vände på alla möjliga olika rum och visste inte riktigt var hon hörde hemma. En morgon när jag vaknar så känner jag att det är någon som sätter sig på min sängkant. Jag tror att det är min runmskompis Marie. Vänder mig om och ser att den här lilla damen sitter på min sängkant, lägger av sig sina glasögon på mitt sängbord och lägger sig brevid mig. Jag förklarar att hon har hamnat fel och tar rullatorn och damen och leder tillbaka henne hem till sig..
Mer tok kommer imorgon!! :)
Svullna och igentäppta ögon, ser ut som jag har boxats!
Hjärntumör del 4 efter op
Det var länge sedan nu.. har haft FULLT upp med annat. Men eftersom lillesyster gå runt och gör föredrag om mig så skriver jag del 4 idag, uppvaket från op. Som helt och hållet är storesyster Veronicas egna anteckningar, eftersom jag inte kommer ihåg något själv...Så allt blir skrivet utifrån hennes perspektiv.. blir dock ganska lång, men kul :)
~~~
Mån 5/9-2011 (operationsdag)
Madde sitter i en park utanför sjukhuset i Uppsala och väntar på att vi ska komma. Det är Pontus, jag (Veronica), mamma, Mats och Misan.
Kl 8.15 rullade dom in dig till op. Madde beskrev dig som mycket rädd och att diu inte ville. Dun fick lungnande och halvslumrade före op. Maddde följde dig så långt hon fick och du var då orolig var din hqandväska var. Madde sa att hon hade koll på dina gerjer. Hon sa åt dig att inte snarka så att läkarna kunde operera i fred. Du skrattade till och sedan stängdes dörrarna...
Vi anländer till Uppsala ca 10.00. Då satt vi i parken och drack kaffe och åt mackor, läste tidningen, småpratar om allt möjligt. Tittar flera gånger på klockan och den går så fruktansvärt sakta. Vi beslutar oss för att åka på IKEA och få tiden att gå, Försöker äta lite lunch där men tuggorna bara växer. Letar förblint efter ett par foppatofflor, men det är tydligen fel säsong. Det känns som om tiden står stilla och vi bara irrar omkring.
Ca 13.30 börjar vi rulla tillbaka till sjukhuset för att förhoppningsvis få ett besked om att op är över. Väl på sjukhuset går tiden ännu långsammare. Röker hela tiden. Kommer in och då berättar Pontus och Misan att dom har sett läkaren som opererat dig och han såg ut som om han hade sålt pengarna och tappat smöret.. jag befarar det värsta!
jag har aldrig varit så maktlös och rädd i hela mitt liv. En sån här gång så vet jag att osams kan vi bli, men jag vill aldrig behöva skiljas från dig. Min systerkärlek är alldels för stark,
Det går nån timme till och plötsligt ringer mammas telefon. Vi slutar alla andas. Mamma går iväg en sväng men så att vi kan se henne. Och tack och lov så gick op bra och läkaren är nöjd. Vi ska få gå upp på NIMA och få träffa dig! Den här gången gråter jag inte av förtvivlan utan av ren lycka.
Alla vi går ut och ringer dom närmsta och s'ger att allt gått bra. Väl på NIMA går jag och Pontus in först. Du är så fin med ögon som försöker vakna. Det första du säger är att du är trött för du har inte fått sovit klart och att det är nån idiot som skrikit hela natten. Vi säger att du ska få sova en stund. Smeker dig på benet och får då höra att vi ska sluta ruska dig. Pontus och jag skrattar när vi går ut och konstaterar att du är dig lik.
Mamma och Mats går in och du drqar ungefär samma historia. Misan och Madde går in. Du vill ha lipsyl och sedan ber du dom sticka därifrån.
Lyckliga går vi ifrån sjukhuset och beslutar oss för att äta en pizza och ta en öl. Madde och Misan åker hem. Jag ringer till avd och hör om allt är bra. Personalen säger att du har frågat om besökstiden är slut och om inte du ska få nå besök. Du kom alltså inte ihåg att vi varit där. Du kissade väldigt mycket och var väldigt törstig, Men hon sa att do hade koll på dig och att vi skulle slappna av och sova lungt. Jag sa till henne att det här var den värsta dagen i mitt liv och hon förstod.
Vi spelade kort, lyssnade på musik och tog några öl den kvällen.
6/9
Vaknade rätt tidigt eftersom det var ett dagis ovanför där vi sov som stimmade på. Städade ur och åt frukost på sjukhuset. Kl 11.00 fick vi gå upp till dig. Jag och Pontus gick in först och möttes av ditt av ditt blå öga. Jag visste att du skulle bli blå men inte så där. Det var ditt vänstra öga. När vi kom in så var du inte på topphumör direkt! Du tyckte inte om den mörka sköterskan för hon hade bytt kläder på dig så du höll på att ramla ur sängen. Och du kunde inte begripa att du måste byta kläder för det hade du gjort igår. Du är kissnödig säger du. Vi försöker förklara att du har kateter, men du förstår inte vad kateter är...
I vanliga fall så har du bacillskräck, men det struntade du i och skulle promt ha en puss av mig. Detb får du och det är nog den enda jag kommer få av dig...
Vi är inte där så länge för det orkar du inte. Misan och Madde går in sen och är där en liten stund. Mamma och Mats går in sist. Efter en stund kommer mamma ut och berättar att du ska sova. Vi går ut på stan och fördriver tiden så du får sova. Bedrövade går vi och fnderar på vad som hände, det var ju så bra igår och idag mår du så dåligt och bara yrar.
Pontus och jag går tillbaka innan vi ska träffa dig på em besökstid. Helt plötsligt ringer telefonen, skyddat nr. Jag svarar och då är det du som ringer. Jag fattar inget. Tittar på Pontus med skräckslagna ögon och funderar på om någon driver med mig. Du yrade nämligen på fm och nu pratar du som vanligt. Du talar om att du ska ha godis och cola när vi kommer. Du talar även om att du ska sitta upp och att vi ska komma före besökstiden.
Jag och Pontus hare teorier om att du försöker lura sköterskorna eftersom du egentlligen skulle hålla igen på drickandet eftersom du kissar mycket. Men vi gör som du säger och handlar det och går upp före 15.00 (besökstiden), vi frågar om det är ok och det var det.
Vi går in och då sitter du upp precis som du sa. Jag är fortfarande imponerad över att du fixade att ringa själv eftersom du knappt såg något.Vin pratar om slangar som du inte begriper att du måste ha överallt. Du kissar mycket och är fortfarande väldigt törstig. Jag matar dig med middag, men du är inte sugen. Du dricker mest mjölk. Dom andra går in och hälsar på dig också.
Du mår mycket bättre än imorse och det känns tryggt att åka hem och lämna dig i trygga händer...
Veronica Landström
Jag sitter upp. Dock lite sne och vi'n och blå...
Äntligen godis!!
Trött tjej...
Hjärntumör del 3
Goddag!
Då var det dags igen...
På konsultationen så berättade även läkaren vad det fanns för risker med operationen. Bla att jag kunde bli helt eller halvt blind, man kunde komma åt nervsystemet, man kunde komma åt kroppspulsådern, hypofysen kunde sluta fungera (dvs att inga hormon i kroppen fungerar och att man får äta medicin resten av livet), och ja, jag kunde även ha dött där på operationsbordet....
Han berättade även att man skulle gå in ifrån höger och sedan borra ett hål i pannbenet med en borrmaskin och sedan ta ut skiten. Livrädd som jag var så man min ända önskan egentligen att jag skulle vakna upp först och främst och sen gärna kunna se lite iallafall och kanske även kunna gå.
Jag fick dock inget svar om det var en godartad tumör eller elakartad (cancer). Det fick man tydligen inte reda på först några veckor efter då det skulle skickas på analys,
Det bestämdes iallafall att jag skulle få åka hem på permission på torsdagen och komma tillbaka på söndagen för att sedan opereras på måndagen, Jag levde som om det vore min sista vecka kvar i livet. Jag åt all god mat man kan tänka sig och umgicks med familjen hela tiden.
När söndagen närmade sig började Pontus bli förkyld vilket innebar att han inte kunde följa med mig tillbaka till Uppsala ifall han skulle smitta mig och operationen skulle behövas ställas in. Så storasyster Madde fick istället hänga med. Vi stannade och köpte tonvis med godis för att mysa på under kvällen. Jag hade inte hunnit blivit så nervös även om jag var livrädd att bli sövd och att kanske aldrig mer vakna upp igen, När vi kom ner fick vi iallafall ett eget rum igen och vi lå och kiakde på Idol hela kvällen. Just den kvällen var det ju givetvis en tjej som var med som nyss hade opererat en hjärntumör som tog lite "revansch". Då tänkte jag, kan hon kan fan jag också!
När vi skulle sova för natten så började ju givetvis en galen gubbe skrika HELA natten. Jag sov inte en blund på hela natten (tror jag?). Hade en jävla panikångest mitt i natten också och det var allänt jobbigt... så när sköterskan kom in på morgonen och gav mig lunganade så ville jag bara bli sövd så jag fick sova nån gång!
När läkaren kom in så försökte jag göra klart för han att det var lika bra att raka av mig hela håret så att jag fick en jämn utväxt sen... men det vägrade han. Så jag började morgonen med att vara sur på han som skulle operera mig... Sen fick jag nån jävla skjorta som det inte ens fanns knappar på hela så man visa väl halva tuttarna, sen ett par kärringtrosor storlek XXL samt ett par så kallade stödstrumpor (som ska sitta tajt) som det gick ner 4 ben till i varje.. Efter det kommer jag inte ihåg någonting, jag tror till och med jag hann somna innan jag kom ner.
Har dock hört på omvägar av syster att jag hade ett himla bestyr vem som skuille ta hand om min väska när jag åkte in på op. Syrran sa tydligen åt mig att inte snarka så högt när jag åkte in på op. Själv hade jag gjort tummen upp och sagt att det här går fin fint det!
Glad (?) och hög tjej påväg in på op. Det går fin fint det här!
Fortsättning...
Fortsättning hjärntumör..
Jag blev inskickad i ett rum på akuten i Gävle. Sladdar här och sladdar där, dom varna mig för att jag förmodligen skulle få ta ryggmärgsprov, som jag inte ens visste vad det var. Dom sa åt mig att jag skulle bli inlagd på strokeavdelningen (what, är de inte bara gamlingar som får stroke?). Panik var bara förnamnet. När jug kom upp var klockan mitt i natten. Det var fullt på avdelningen (otippat!). Så jag fick sova i gympasalen helt själv för Pontus fick inte stanna kvar så han åkte hem.
Dagen efter blev jag utkastad ur gympasalen och fick ligga i korridoren under världens strakaste jävla lampa. Jag trodde dom skämtade med mig. Jag grinade hela dagen och det var ingen som pratade med mig utan lät mig bara ligga där. Dom fråga inte ens hur jag mådde. Jag fick tillslut åka ner och göra en CT-skalle (röntgen) och senare på dagen även en MRT (magnetröntgen).
Tillslut fick jag iallafall ett eget rum och familjen kom ner och hälsade på. När läkaren hade kollat på röntgenplåtarna kom hon in till mig. Hon sa åt oss att två skulle gå ut och hon såg helt förstörd ut. Hon berättade att jag hade en förändring i hjärnan. Mamma grina och Pontus såg ut som han sett ett spöke. Jag fattade ibngenting och frågade istället om jag skulle dö nu. Men så fick jag inte fråga enligt hennel. Jag skulle bli flyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala och där skulle jag få veta mer vad den här "förändringen" i hjärnan var.
Dagen efter åkte jag och Pontus ner till Uppsala och där fick vi ett eget rum så att Pontus kunde sova över. Dom berättade att en jourläkare skulle akutoperera mig, men ångrade sig och bestämde att det skulle bli en planerad operation veckan efter.
Jag var livrädd att gå utanför min dörr så jag åt all mat på rummet. Alla på avdelningen såg ut som monster. Sådär sjuk va fan inte jag. Vad gör jag här? Driver ni med mig? Tankarna snurrade kan jag säga! Läste lite i välkomstboken och där stog allt som man behövde veta. Bla att Olafur Gudjohnson var chefsöverläkare. Jag gjorde klart för sköterskan som kom in att jag inte tänkte bli opererad av någon annan än han då jag var livrädd för operationer. Jag fick dock till svar att man inte bara kan välja och vraka bland läkarna.
Jag fick iallafall gå på konsultation innan operation för att få reda på hur det går till. Då ser jag att han sitter där, läkarn. Jag blev så jävla glad och kände mig lite trygg åtminstonde. Han visade mina röntgenplåtar på en projektor. Han visade en tumör lika stor som en valnöt, typ 3 cm. Och en tillhörande cysta lika stor som en apelsin, 5,5x6,6 cm stor! Pontus kollade bort och ja började på illa. Det var det vidrigste jag sett! Att den ens fick plats. Var ju inte så konstigt att man hade haft ont i huvudet och spytt hela tiden.....
~~
Det var allt för idag.. fortsättning kommer imorgon, kanske ;)
God natt!
Början...
Nu har jag alltså tänkt att jag ska skriva lite om hur allt började med min hjärntumör och så där.
Men kommer behöva dela upp det eftersom det blir en hel roman annars.. så vi tar lite i taget.
~~
Okej... Jag har sökt för mina symptom ända sen 2009.. dvs huvudvärk, oförklarigt hög sänka, sköldkörtelproblebom, frusenhet, illamående, kräkningar, utebliven mens... jag hade dock inte alla på en gång utan det eskalerade på slutet. Speciellt huvudvärken och kräkningarna. Det var så jävligt så att jag inte ens kunde gå och jobba. Kände mig som en jävla skithög när jag var hemma pga huvudvärk.. (vafan ta en alvedeon och gå och jobba, sluta larva dig!) - ungefär så kände jag.
Jag var in och ut hos doktorn men det var ju inget större fel på mig.. Trots att jag fick höra att det var ovanligt att ha sköldkörtelproblem vid sån här ung ålder, så gjordes inga vidare undersökningar. På försommaren eskalerade allt och jag gick hemifrån jobbet för jag spydde och jobbade kanske 3 hela dagar per vecka. Jag vaknade oftast med denna fruktansvärda huvuddvärk, sen spydde jag så gick det över för att sedan komma tillbaka. Mörkt, svalt över ögonen och tyst var ett måste. Kommer ihåg att jag brukade gå in på vår dåvarande toalett, där det inte fanns något fönster och alltså inget ljus, och krypa ihop i fosterställning för det var lungt och mörkt där.
Var till doktorn med min huvudvärk eftersom jag kände att nått var på tok. Han sa att jag hade migrän och jag skickades hem med migräntabletter...
När jag fyllde 21 år i juni fick jag en weekend till Nice av min sambo. Vi skulle åka den 20 augusti men åkte ner en dag innan då vi skulle bo en natt på hotell. När vi kom ner til Stockholm fick jag dubbelseende. Blev orolig då en bekant till mig nyligen hade haft en hjärnblödning och hade samma symptom.
Bestämde mig för att vi skiter i det och åker ändå..
Jag gick nämligen runt och sa att; Jag har en hjärntumör, men jag är den dom aldrig upptäckte... tragiskt men sant så orkade ja inte bry mig längre när jag inte hade blivit tagen på allvar. Men det var nog en skyddsmur, för jag trodde nog själv inte på vad jag sa.
Åkte iallafall till Nice och hade dubbelseende och huvudvärk hela resan. Spydde dock bara (!) innan vi skulle flyga hem. På bilresan hem ifrån Arlanda bestämde jag att vi skulle stanna i Gävle och kolla för säkerhetens skull. Blev först inte tagen på allvar men efter en stunds pratande med receptionisten blev det helt plötsligt akut och sen blev jag inlagd där....
~~
Ja...så började det! Men det var allt för idag... Vi får ta resten kanske imorgon, kanske en annan gång, annars blir de så långt.
Ha en bra kväll mina vänner och bekanta!
