foddmedhjarntumor

Eftersom det tydligen är lite brottom med mina hjärntumörinlägg så tar vi ett till idag!

~~
När jag vaknar ifrån op så börjar jag med att skälla ut min läkare för att jag har en ttofs kvar på huvudet. Jag hade bett honom att raka hela så att det blev jämnt när det skulle växa ut. Men nu i efterhand är jag glad att han inte lyssnade på mig!

Det jag kommer ihåg precis efter op är att jag är törstig som fan men inte får dricka. Det ENDA dom ger mig är saftsooppa? Vem fan vill ha saftsoppa när man är skit törstig? Osmarta jävlar, ge mig mjölk... Det andra jag kommer ihåg ifrån NIMA är att det inte fanns någon larmknapp att trycka på. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var skitjobbigt att skricka hejvilt varje gång man hade något man behövde hjälp med. Och eftersom jag var van att bli servad ifrån avd så skrek jag hela tiden efter hjälp.

Ett hemskt minne jag har därifrån var när mamma och Mats kom in och hälsade på. Jag satt upp och höll i en blodpåse som sköterskan hade gett mig. Dom hade sagt till mig att vi skulle ta av dränaget (slangen) jag hade i huvudet. Jag var groggy och fattade ingenting. Jag frågade istället om det gjorde ont och vi till svar att det inte skulle kännas. Jag tackar gudarna att jag var yr i huvudet och inte fattade, för FY FAN vad vidigt och jävlar vad ont det gjorde. Fick även reda på senare att det var en praktikant som hade gjort det på mig.... tur mamma lät mig va en försökskanin....

När jag väl hade blivit lite piggare kommer jag ihåg att jag tyckte allting var skitjobbigt. Man låg som ett jävla kolli utan tv och helt ensam. Det var så fruktansvärt tråkigt så jag tjatade och tjatade för att få komma upp på avd igen. Till slut kom dom och hämtade mig och lyckan som infann sig då, ja den går inte att beskriva! Vill även passa på att säga att jag hade underbar personal som tog hand om mig på NIMA. Trots att jag var en arg och bitter människa så är jag väldigt tacksam!

Väl uppe på avd så tänkte jag att fy fan vad skönt att äntligen vara fri! Vilken lycka att kunna titta på tv, gå runt som jag vill och få ta emot besök hela dagarna! Därför tänkte jag passa på att ta min gåställning och knalla runt, bara för att jag kunde. Reser mig upp och upptäcker att mina ben inte fungerar som dom ska. Lägger mig ner i sängen och grinar förskräckt för att jag inte längre kan gå och kommer hamna i rullstol.
En söt sköterska kommer in till mig och pratar med mig lungt och säger att vi inte ger oss förns jag kan gå själv. Så vi kämpar på och till slu kan jag gå alldeles själv med gåställningen. Överlycklig rusar jag fram och tillbaka i korridoren, bara för att jag kan! Dock fanns det ett litet problem, den förbannade katetern. Jag kunde inte sitta,jag hade ont när jag gick och det kände som om jag var kissnödig hela tiden. Då fick jag höra att min rumskompis fick ta bort sin när hon kom upp ifrån NIMA, så jag frågade om dom även kunde ta min. Fick till svar att dom var på lunch och att jag fick vänta några timmar. Ett psykfall som jag är så ställde jag mig och skrek allt vad jag hade i korridoren på avd och grinade. Jag lossades att jag hade kissat på mig och då ÄNTLIGEN fick jag hjälp och dom tog bort den. (trots lunchen!) Och det vill jag lova mina vänner, att innan någon någonsin får på mig en kateter igen så får dom använda våld!

Eftersom att avd var överfull så fick inte Pontus sova med mig. Det fanns dock en "skrubb" där han sov i alla veckor jag var kvar! Världens bästa kille!!

Familj och vänner kom och hälsade på mig så att jag kunde fördriva tiden. Desto piggare, desto tråkigare. Och i och med att jag knappt såg någonting och även såg dubbelt så kunde jag inte kolla på tv och inte läsa tidningar som alla andra... fick heller inte lämna avd pga epilepsirisk..

Dock fanns det annat som roade en... Vi hade en dam på avd som är ifrån samma kommun som mig. Lite gammal och lite yr. Hon var in och vände på alla möjliga olika rum och visste inte riktigt var hon hörde hemma. En morgon när jag vaknar så känner jag att det är någon som sätter sig på min sängkant. Jag tror att det är min runmskompis Marie. Vänder mig om och ser att den här lilla damen sitter på min sängkant, lägger av sig sina glasögon på mitt sängbord och lägger sig brevid mig. Jag förklarar att hon har hamnat fel och tar rullatorn och damen och leder tillbaka henne hem till sig..

Mer tok kommer imorgon!! :)

Svullna och igentäppta ögon, ser ut som jag har boxats!