foddmedhjarntumor

Goddag!
Då var det dags igen...


På konsultationen så berättade även läkaren vad det fanns för risker med operationen. Bla att jag kunde bli helt eller halvt blind, man kunde komma åt nervsystemet, man kunde komma åt kroppspulsådern, hypofysen kunde sluta fungera (dvs att inga hormon i kroppen fungerar och att man får äta medicin resten av livet), och ja, jag kunde även ha dött där på operationsbordet....

Han berättade även att man skulle gå in ifrån höger och sedan borra ett hål i pannbenet med en borrmaskin och sedan ta ut skiten. Livrädd som jag var så man min ända önskan egentligen att jag skulle vakna upp först och främst och sen gärna kunna se lite iallafall och kanske även kunna gå.
Jag fick dock inget svar om det var en godartad tumör eller elakartad (cancer). Det fick man tydligen inte reda på först några veckor efter då det skulle skickas på analys,

Det bestämdes iallafall att jag skulle få åka hem på permission på torsdagen och komma tillbaka på söndagen för att sedan opereras på måndagen, Jag levde som om det vore min sista vecka kvar i livet. Jag åt all god mat man kan tänka sig och umgicks med familjen hela tiden.

När söndagen närmade sig började Pontus bli förkyld vilket innebar att han inte kunde följa med mig tillbaka till Uppsala ifall han skulle smitta mig och operationen skulle behövas ställas in. Så storasyster Madde fick istället hänga med. Vi stannade och köpte tonvis med godis för att mysa på under kvällen. Jag hade inte hunnit blivit så nervös även om jag var livrädd att bli sövd och att kanske aldrig mer vakna upp igen, När vi kom ner fick vi iallafall ett eget rum igen och vi lå och kiakde på Idol hela kvällen. Just den kvällen var det ju givetvis en tjej som var med som nyss hade opererat en hjärntumör som tog lite "revansch". Då tänkte jag, kan hon kan fan jag också!

När vi skulle sova för natten så började ju givetvis en galen gubbe skrika HELA natten. Jag sov inte en blund på hela natten (tror jag?). Hade en jävla panikångest mitt i natten också och det var allänt jobbigt... så när sköterskan kom in på morgonen och gav mig lunganade så ville jag bara bli sövd så jag fick sova nån gång!

När läkaren kom in så försökte jag göra klart för han att det var lika bra att raka av mig hela håret så att jag fick en jämn utväxt sen... men det vägrade han. Så jag började morgonen med att vara sur på han som skulle operera mig... Sen fick jag nån jävla skjorta som det inte ens fanns knappar på hela så man visa väl halva tuttarna, sen ett par kärringtrosor storlek XXL samt ett par så kallade stödstrumpor (som ska sitta tajt) som det gick ner 4 ben till i varje.. Efter det kommer jag inte ihåg någonting, jag tror till och med jag hann somna innan jag kom ner.
Har dock hört på omvägar av syster att jag hade ett himla bestyr vem som skuille ta hand om min väska när jag åkte in på op. Syrran sa tydligen åt mig att inte snarka så högt när jag åkte in på op. Själv hade jag gjort tummen upp och sagt att det här går fin fint det!




Glad (?) och hög tjej påväg in på op. Det går fin fint det här!

Fortsättning hjärntumör..

Jag blev inskickad i ett rum på akuten i Gävle. Sladdar här och sladdar där, dom varna mig för att jag förmodligen skulle få ta ryggmärgsprov, som jag inte ens visste vad det var. Dom sa åt mig att jag skulle bli inlagd på strokeavdelningen (what, är de inte bara gamlingar som får stroke?). Panik var bara förnamnet. När jug kom upp var klockan mitt i natten. Det var fullt på avdelningen (otippat!). Så jag fick sova i gympasalen helt själv för Pontus fick inte stanna kvar så han åkte hem.

Dagen efter blev jag utkastad ur gympasalen och fick ligga i korridoren under världens strakaste jävla lampa. Jag trodde dom skämtade med mig. Jag grinade hela dagen och det var ingen som pratade med mig utan lät mig bara ligga där. Dom fråga inte ens hur jag mådde. Jag fick tillslut åka ner och göra en CT-skalle (röntgen) och senare på dagen även en MRT (magnetröntgen).

Tillslut fick jag iallafall ett eget rum och familjen kom ner och hälsade på. När läkaren hade kollat på röntgenplåtarna kom hon in till mig. Hon sa åt oss att två skulle gå ut och hon såg helt förstörd ut. Hon berättade att jag hade en förändring i hjärnan. Mamma grina och Pontus såg ut som han sett ett spöke. Jag fattade ibngenting och frågade istället om jag skulle dö nu. Men så fick jag inte fråga enligt hennel. Jag skulle bli flyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala och där skulle jag få veta mer vad den här "förändringen" i hjärnan var.

Dagen efter åkte jag och Pontus ner till Uppsala och där fick vi ett eget rum så att Pontus kunde sova över. Dom berättade att en jourläkare skulle akutoperera mig, men ångrade sig och bestämde att det skulle bli en planerad operation veckan efter.

Jag var livrädd att gå utanför min dörr så jag åt all mat på rummet. Alla på avdelningen såg ut som monster. Sådär sjuk va fan inte jag. Vad gör jag här? Driver ni med mig? Tankarna snurrade kan jag säga! Läste lite i välkomstboken och där stog allt som man behövde veta. Bla att Olafur Gudjohnson var chefsöverläkare. Jag gjorde klart för sköterskan som kom in att jag inte tänkte bli opererad av någon annan än han då jag var livrädd för operationer. Jag fick dock till svar att man inte bara kan välja och vraka bland läkarna.

Jag fick iallafall gå på konsultation innan operation för att få reda på hur det går till. Då ser jag att han sitter där, läkarn. Jag blev så jävla glad och kände mig lite trygg åtminstonde. Han visade mina röntgenplåtar på en projektor. Han visade en tumör lika stor som en valnöt, typ 3 cm. Och en tillhörande cysta lika stor som en apelsin, 5,5x6,6 cm stor! Pontus kollade bort och ja började på illa. Det var det vidrigste jag sett! Att den ens fick plats. Var ju inte så konstigt att man hade haft ont i huvudet och spytt hela tiden.....


~~

Det var allt för idag.. fortsättning kommer imorgon, kanske ;)

God natt!

Nu har jag alltså tänkt att jag ska skriva lite om hur allt började med min hjärntumör och så där.
Men kommer behöva dela upp det eftersom det blir en hel roman annars.. så vi tar lite i taget.

~~

Okej... Jag har sökt för mina symptom ända sen 2009.. dvs huvudvärk, oförklarigt hög sänka, sköldkörtelproblebom, frusenhet, illamående, kräkningar, utebliven mens... jag hade dock inte alla på en gång utan det eskalerade på slutet. Speciellt huvudvärken och kräkningarna. Det var så jävligt så att jag inte ens kunde gå och jobba. Kände mig som en jävla skithög när jag var hemma pga huvudvärk.. (vafan ta en alvedeon och gå och jobba, sluta larva dig!) - ungefär så kände jag.

Jag var in och ut hos doktorn men det var ju inget större fel på mig.. Trots att jag fick höra att det var ovanligt att ha sköldkörtelproblem vid sån här ung ålder, så gjordes inga vidare undersökningar. På försommaren eskalerade allt och jag gick hemifrån jobbet för jag spydde och jobbade kanske 3 hela dagar per vecka. Jag vaknade oftast med denna fruktansvärda huvuddvärk, sen spydde jag så gick det över för att sedan komma tillbaka. Mörkt, svalt över ögonen och tyst var ett måste. Kommer ihåg att jag brukade gå in på vår dåvarande toalett, där det inte fanns något fönster och alltså inget ljus, och krypa ihop i fosterställning för det var lungt och mörkt där.
Var till doktorn med min huvudvärk eftersom jag kände att nått var på tok. Han sa att jag hade migrän och jag skickades hem med migräntabletter...

När jag fyllde 21 år i juni fick jag en weekend till Nice av min sambo. Vi skulle åka den 20 augusti men åkte ner en dag innan då vi skulle bo en natt på hotell. När vi kom ner til Stockholm fick jag dubbelseende. Blev orolig då en bekant till mig nyligen hade haft en hjärnblödning och hade samma symptom.

Bestämde mig för att vi skiter i det och åker ändå..
Jag gick nämligen runt och sa att; Jag har en hjärntumör, men jag är den dom aldrig upptäckte... tragiskt men sant så orkade ja inte bry mig längre när jag inte hade blivit tagen på allvar. Men det var nog en skyddsmur, för jag trodde nog själv inte på vad jag sa.

Åkte iallafall till Nice och hade dubbelseende och huvudvärk hela resan. Spydde dock bara (!) innan vi skulle flyga hem. På bilresan hem ifrån Arlanda bestämde jag att vi skulle stanna i Gävle och kolla för säkerhetens skull. Blev först inte tagen på allvar men efter en stunds pratande med receptionisten blev det helt plötsligt akut och sen blev jag inlagd där....

~~

Ja...så började det! Men det var allt för idag... Vi får ta resten kanske imorgon, kanske en annan gång, annars blir de så långt.


Ha en bra kväll mina vänner och bekanta!